Jag vill skriva ett sådant inlägg som blir klockrent, som lyckas sammanfatta allt och inget, lyckas bringa skratt, efteranke och lycka till läsaren. Jag vill skriva allt. Jag vill skriva inget. Jag vill. Jag vill. Jag vill att allt ska vara som vanligt. Jag vill kunna känna att det är okej att vara glad. Jag vill kunna känna att det är okej att umgås, le, skratta och känna lycka. Jag vill inte sluta sakna Omma. Jag vill aldrig glömma. Jag vill gå vidare, men ändå stanna kvar.
Just nu har jag hamnat i en relativt komplex tankesituation. Men det är okej, jag känner mig bättre idag. Jag är lycklig över att ha fått leva med min Omma i 18 år.
Men jag vill lite mer, jag vill kunna leva utan att ständigt känna att jag inte ska ta i för mycket. Det är klart att jag sörjer Omma, men ingen blir lycklig över att man inte ger något. Jag ska leva och le - för Ommas skull.
Jag kommer inte sluta att älska och sakna Omma för att jag låter tankarna hamna på annat än hennes bortgång.
Eller? Jag vet inte, jag vet fortfarande inte. Men jag vill. Jag vill.
Det är fint väder ute. Det är en fin värld. Omma kommer alltid att finnas.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar